En ny början

För några dagar sedan träffade jag en vän på ICA som sa att hon dagen innan kollat min blogg, men nej, inget nytt inlägg. Hon sa att hon var rädd att jag mådde så dåligt, så jag inte orkade skriva. Då insåg jag att det är dags att skriva det avslutande inlägget som jag länge gått och tänkt på.

Orsaken till att jag inte skrivit på länge är inte att jag mår så dåligt så jag inte orkar skriva, utan motsatsen, jag mår bra. När jag skrev första inlägget i februari så såg jag väldigt mörkt på framtiden, men sen tog jag tag i mitt liv och bad om hjälp. Jag började på terapi och går även och pratar med en akupunktör. Båda dessa människor har (på väldigt olika sätt) gett mig ett nytt sett att se på mitt liv och de har hjälp mig att komma över tröskeln till att må bra.

Det är ju lite komiskt att jag bestämmer mig för att skriva en blogg om hur det är att må som jag mått och då vänder det. Men jag är glad för det. Jag har mått dåligt från och till under 1 ½ år, det räcker nu. En av de absolut viktigaste bitarna till att det vänt, är att jag bestämt mig för att inte gå tillbaka till förskollärara yrket, utan satsa på något nytt. Jag tror att jag förknippar yrket med mitt mående och att jag lätt skulle falla tillbaka i gamla svackor. Detta är jag inte beredd på att riskera.

Det viktigaste att komma ihåg, både för mig och mina nära, är att bara för att jag mår bättre så är inte allt bra. Jag har fortfarnad stunder och dagar då det känns tungt, men det är inte omöjligt längre!!

Jag kommer fortsätta terapin, framförallt för att få hjälp med att våga bli social igen. Men jag kommer sluta denna blogg. Jag vill inte hänga kvar i det som varit, utan gå vidare. Men jag har lite tankar kring en ny blogg, en positiv blogg där jag berättar om mina planer för framtiden..

Tack för att ni läst min berättelse, tack för era underbara inlägg och kommentarer när vi mötts, det har betytt mer än ni kan tro!!

Kram Hanna

Onykter

I ett tidigare inlägg så la jag upp en bild på en cirkel, kommer ni ihåg den? Om inte, så får ni rulla ner på sidan lite, för jag vill fortsätta utifrån den bilden.

I det inlägget så skrev jag om när jag är låg och hög, idag vill jag skriva om strecken som nykter (hög) och onykter (låg). Tess (min akupunktör) menar på att det finns många likheter mellan att vara låg och onykter.

Hon kallar  personer/ saker omkring mig för komponenter. De är saker som finns i mitt liv och kommer (förhoppningsvis) forsätta finnas där. Alla komponenter har + och -, men när jag är onykter så jag en tendens till att se - lättare, än +.

Ex:
Om jag är onykter och kommer hem till ett snyggt hus, M sitter nöjd och leker och C står och lagar mat, så kan jag ändå bli irriterad över att C inte hängt upp sin jacka. Jag ser inte allt han gjort, utan det han missat.

Om jag är nykter och kommer hem till ett kaos där M är trött och grinig och C sitter vid datorn, så kan jag ändå i den stunden se vilken underbar familj jag har. Kaoset spelar inte så stor roll.

Något annat hon pratade om, var vad folk saker säger och hur jag tolkar/reagerar på det. När man är onykter och någon säger en, kanske onödig, kommentar, så är det väldigt enkelt att brusa upp, överreagera och tolka in mer än vad personen som sa det menade. Men är du nykter, så skakar du bara på huvudet och låter det rinna av.

Ett sista exempel är hur mycket man bryr sig om vad andra människor tycker och tänker. Jag (nu onykter) bryr mig och undrar väldigt mycket om vad andra tycker och tänker om mig. När jag blir nykter så spelar det inte så stor roll längre, för då jag är säker på mig själv.

Jag behöver inte få andras bekräftelse.

Jag ser ljuset...

Jag vet att jag vid flera tillfällen nu skrivit om Tess och inte så mycket om min terapeut. Jag går numera hos båda för de ger mig så olika saker. Hos Hans (min terapeut) så pratar vi om det som har varit och hos Tess så pratar vi om vad som ska komma. Med tanke på detta, så är det därför mycket roligare att skriva om det jag  pratar om med Tess.

När Tess sa att jag skulle göra saker som jag tycker om, blir glad av och saker som betyder mycket för mig så blev jag helt tom: Vad tycker jag om??? Hon frågade vad jag kan göra som får tiden att flyga iväg och då fanns det en given sak. Inredning. När vi planerar att göra om i vårt hus kan jag tillbringa TIMMAR framför datorn för att hitta inspiration, möbler, tapeter, färger.. Allt!!!

Då frågade hon varför jag inte la ner mer tid på detta.
Tja, sa jag, det är väl en kostnadsfråga. Vi har inte pengar till att göra allt jag vill göra..

Tess undrade då om jag inte på något sätt skulle kunna arbeta med inredning.

Då får jag väl bli inredningsarkitekt och det har jag INTE betygen för!!
Tror du att alla som jobbar med inredning inredningsarkitekter?? Undrade då Tess....
Nä.....

SÅÅÅÅÅ!!!!!! Jag ska i höst gå en utbildning där jag blir certifierad inredare!!!

Kolla gärna in länken till skolan:

http://www.inredningsskolan.se/index.htm

Jag har lite planer framåt, men än så länge så berättar jag inget!! :)

Det allra bästa med detta är att jag har fått en otrolig nytändning!! Jag känner mig taggad och ser fram emot framtiden!! Tänkte jag skulle lägga upp lite före och efter bilder på vårt hus.. Problemet var att när jag gick runt och fotade, så insåg jag att jag är 100 % nöjd med M's rum, men resten saknar som C sa: den sista toutchen.. Så nu ska vårt hus bli 100 % bra. Jag ska hålla er uppdaterade på förändringarna under resans gång!!

M's rum före:       
                            

M's Rum efter:

Är ganska nöjd!! :)

När jag var hos akupunktören i onsdags så pratade vi även om min utbrändhet och mitt mående kring det. Hon gjorde denna ritningen till mig:

Nu ska jag göra mitt bästa för att förklara den. Jag är cirkeln och sakerna eller personerna omkring mig är saker som mitt liv kretsar kring. När jag är låg (strecket i cirkeln) så blir alla saker omkring mig större och jobbigare än de behöver vara. De har större utrymme i min cirkel och har därför en tendens till att ta mycket energi. Plussen i min cirkel är saker som jag gör som jag mår bra och blir glad av. Skulle jag lägga mer tid och energi på det som jag tycker om då skulle min cirkel ändras:

 

Och när min cirkel ser ut så här, så har de "yttre" sakerna inte så stort utrymme att växa sig stora. Om jag mår bra så har jag ork och energi till allt annat. Så nu ska jag försöka komma på saker som får mig att bli glad och får mig att må bra. I lördags var ett sådant tillfälle. Finalen i melodifestivalen.

Jag är ett melodifestivalsfreak och jag står för det!!! Jag vet att det finns otroligt många därute i Sverige så suckar tungt varje gång melodifestivalen drar igång igen, jag är INTE en av dem. Jag blir lika lycklig varje februari när det drar igång, för då vet jag att sex lördagar framåt... Då gäller det!!

Jag tycker om att sitta och analysera kläder, frisyrer, show och framför allt: låtarna. Man sitter och undrar hur den låten kunde bli en av de 32 i melodifestivalen (Elisabeth Andreassen), eller hur falskt hon sjöng (Sara Lumholdt), eller när ska hon ge upp (Linda Bengtzing). 

Så i lördags satt jag i soffan och följde allt! Min stora favorit var The Moniker med Oh, my God. Den är glad, trallvänlig och ett härligt scenframträdande. Den enda känslan jag hade inför kvällen var:

Bara inte Eric Saade vinner, vem som helst, bara inte Eric Saade.

Och vad händer?? Jo, Eric Saade vinner. Ja, ja.. inte så mycket att gräva ner sig över. Det bästa är att om ett år, så är det dags igen!!! Och då kommer jag sitta där och titta igen! Var så säkra.

Våga fråga...

Efter att jag börjat blogga och träffar vänner och bekanta så undrar jag alltid om de läst min blogg. Jag kan förstå att det kan vara svårt att veta vad och om man ska säga något. Så jag vill härmed göra en liten uppmuntran:

Om du känner att det känns rätt, säg då att du läst min blogg. Ni behöver inte säga något mer, men bara att ni läst den, så slipper jag gå och undra. Jag är öppen för att prata om det, men det är verkligen inte nödvändigt, om inte du vill.

I'm Back!!!!!

Usch och fy, att det snart gått två veckor sedan jag gjorde senaste inlägget. Men jag har sedan i torsdags legat i klubbad av kristallsjukan.

För er som inte vet vad det är:

Vad är det?

En vanlig störning i ett av balansorganen och en vanlig orsak till yrsel. Yrselsymtomen framkallas framför allt av lägesändringar.

Hur fungerar det ?

I varje öra finns ett balansorgan. Det består av två säckar (hinnsäckar) och av tre gångar (båggångar). Hela detta system är fyllt med en vätska. I hinnsäckarna finns balanskristaller som känner av hur huvudet rör sig. I båggångarna finns känselspröt (receptorer) som känner av hur vätskans tryck ändras i samband med huvudets rörelser. Godartad lägesyrsel (kristallsjukan) beror på att balanskristaller har lossnat från sin plats i hinnsäcken och fallit ned i någon av balansorganets båggångar eller att de fastnat på någon av gångarnas receptorer. Godartad lägesyrsel är vanligt efter det man slagit i huvudet och efter "virus på balansnerven". Människor med migrän och kvinnor drabbas oftare. Det vanligaste är dock att man inte kan finna någon förklaring till varför man drabbats.

Man kan förklara det så här: När du går så känns det som att du går på en båt som gungar kraftigt och när du ligger/sitter still så känns det som du precis gjort irlänsk julafton (sprungit fram till en pinne, snurrat 10 varv och sedan sprungit tillbaka). Det snurrar så fort du rör huvudet och det medför även att du mår illa.

Men nu har det (mer eller mindre) slutat snurra och idag kunde C åka och jobba för första gången på en vecka. Frågan är då varför jag fick detta?? Enligt vårdcentralen så finns det inga undersökningar som har visat att stress kan utlösa detta, men jag kan inte riktigt tro på det. Varför kan jag inte det?? Jo, för att så här såg mina dagar ut innan:

Fredag: IKEA och inköp av möbler till M's rum.
Lördag: Ihopsättning av möbler till M's rum. Kalas i Jönköping
Söndag: C jobbade. Gjorde färdigt det sista i M's rum.
Måndag: Mamma träff, något som jag spänt mig mycket inför.
Tisdag: Lunch med kompis, sedan 8- månaders kalas för M på kvällen.
Onsdag: Först babysim och sedan terapi på eftermiddagen. C har sin första dag på sitt nya jobb.
Torsdag: Kristallsjukan....

Jag sa till min mamma på onsdagen att jag var rädd för att sakta ner, för jag visste att jag gjorde fler saker än jag borde.

Igår var jag och pratade med en kvinna som bla håller på med akupunktur. Personer som jobbar med kinesisk medicin anser att kroppen hänger ihop på ett annat sätt än vad läkare inom västerlänsk medicin gör. Hon hävdade bestämt att kristallsjukan var kroppens sätt att säga till mig: Sitt ner och ta det lugnt!!!

Så från och med nu så ska jag tänka mig för när jag bestämmer saker. Jag klarar (än så länge) inte av att ha saker uppbokade varje dag.

Utmaning

Idag har jag en stor utmaning framför mig. Vi ska på 30- års fest...

Vi fick en inbjudan för några veckor sedan och vi tackade ja till denna. Jag har inte tänkt på mycket på festen, fram tills för en vecka sedan. Det är ju precis de här situationerna som jag inte brukar klara så bra. C sa att han och M kunde åka själva, så jag fick en kväll ensam, men jag bestämde mig; Jag ska åka med!!!

Dagen idag började bra, jag gick upp vid nio och började skruva på möblerna vi igår köpte till M's rum. En stund därefter vaknade resten av min familj och vi gick och åt frukost, för att sedan fortsätta med skruvandet. Efter ett par timmar ville M sova och då fick vi försöka tänka på ljudvolymen lite. Tillslut hade vi gjort de saker som inte lät så mycket och jag stannade upp. Då kom stressen inför ikväll.

Jag blev så trött, stel i kroppen, yr och känslig för det mesta. Än en gång sa C att jag inte behövde åka med, men nej, jag SKA åka med.

Jag är nämligen sååååååå trött på lilla landet lagom. Landet när man utåt sätt inte får mår dåligt, men man får heller inte vara super lycklig. Man ska må bra. Landet där man inte får säga att man är bra på saker och ting, men inte heller säga att man inte är bra på något. Jag är trött på att fråga människor om hur de mår och få en redovisning om hur det går på deras jobb, jag vill ju veta hur personen mår.

Så därför ska jag åka ikväll. Jag mår inte bra och jag skäms inte för det. Skulle jag bli ledsen ikväll, då blir jag det. Jag önskar att fler skulle våga lämna sina masker och fasader hemma och vara ärliga när de får frågan om hur de mår. De behöver inte gå in på detalj på varför de inte skulle må bra och om man mår bra, då ska man säga det. Men var ärlig. Om man vill.

För ett tag sedan träffade jag en tjej som under en period varit deprimerad. Hon sa att om någon frågar mig hur jag mår, då får de vara beredda på ett ärligt svar. Kan man inte hantera ett ärligt svar, då ska man inte fråga. Jag tror att många skulle må bättre, om man kunde vara lite mer ärlig om hur man mår. Jag tycker det är underbart när folk säger att de läst min blogg och undrar hur jag mår. För då kan jag vara ärlig.

Det finns bara ett litet problem med min utmaning inför dagen och min önskar om mer ärlighet i vårt avlånga land:

Det är lättare sagt än gjort.

Underbara E

Det är mycket som jag gått miste om sedan jag blev sjuk. Vissa saker har inte varit så jobbiga att missa, andra saker har gjort mer ont. Det som utan tvekan har gjort mest ont av allt, är att jag inte har ork och energi till mitt underbara fadderbarn, min systers pojk, E.

E är väldens underbaraste, charmigaste och sötaste pojk som finns. Han är nu 4 ½ år och jag har varit med i hans liv sedan dag 1. Det är faktiskt sant, jag var den första som såg hans huvud!! Jag fick den stora äran att vara med under hans förlossning. Att jag sedan fick äran att vara hans fadder gjorde inte saken sämre.

E bodde under en period i Göteborg och när han sedan flyttade tillbaka till vår hemort så hade jag alla chanser i världen att skapa en superrelation med honom. Men istället kom väggen.

I måndags så träffade jag E under en kort stund hos mina föräldrar. Veckan som varit har inte varit så bra och M's förkylning har tagit alla mina krafter. Men när E ville leka kurragömma, så kunde jag inte säga nej. Han gömde sig två gånger och jag och mormor (min mamma) "letade"...

När vi hittat honom jag var jag helt slut. Huvudet snurrade och benen var som gelé.

Mitt mål är att jag ska (om hans mamma tillåter så klart) ha E hemma hos mig en eftermiddag i veckan. Bara E, M och jag. Vi ska baka, leka, spela spel och mysa. E är väldigt förtjust i C, så därför vill jag få tiden med honom för mig själv.

Det mest fantastiska med barn är att de ändå tycker om en, fast jag inte orkar leka med honom så mycket. Men snart så ska jag leka och då ska jag ge honom tiden som jag missat!!

Min underbara familj

Förra året (2009) firade vi jul hemma i vårt hus. Det var perfekt för bådas familjer kom, så ingen behövde ränna fram och tillbaka. Vi gjorde knytkalas av det som kunde förberedas och resten hjälptes vi åt med. Vi började redan vid nio med frukost och sen var vi tillsammans hela dagen.

Alla trivdes väldigt bra med detta upplägg så vi tänkte göra samma sak denna julen. Under november hade vi även börjat greja i M's rum och min förhoppning var att det skulle vara klart till jul. Min bror, som bor utomlands, kommer hem varannan jul och det året kommer även min mormor och morfar, så denna julen skulle vi vara 16 personer runt julbordet.

Jag älskar julen!! Jag älskar att planera för hur granen ska se ut, hur jag ska pynta, hur julbordet ska se ut och vilken mat som ska planeras, för att sedan ätas. I år kom inte ens julgranen in i huset, inget pynt kom fram och julbordet blev tomt. Jag kraschade måndagen innan.

Jag hade under några veckor känt att det var på väg, men inte bromsat. Jag ville så gärna. Men den 20 dec fick jag ge upp. Jag ringde till mina föräldrar och sa hur det var. Planerna blir ändrade och det blir bestämt att vi ska fira jul hos mina föräldrar istället. C's familj kom också så vi fick fira tillsammans med alla.

Det som gjorde att jag fick "ge upp" var att vi skulle döpa M den 2 jan. När julen var över visste jag inte hur jag skulle kunna ta mig igenom den stunden. Jag var ett vrak som bara låg i soffan för mina ben bar mig inte. Som tur var har jag en underbara man och familj som fixade allt. De fixade mat, de dukade och pyntade lokalen där vi skulle vara. De löste allt, så att det enda jag behövde tänka på, var att under 30 min kunna vara med på ceremonin. Jag klarade det och jag är evigt tacksam för det.

Att ha stöd från familj och vänner när man mår dåligt är allt. Under M's dop så sjöng några underbara vänner Mauro Scoccos "Du är aldrig ensam". Efter dopet så pratade jag med min mamma och försökte tacka och förklara hur mycket all hjälp betytt för mig. Då citerade hon en del av texten till sången;

Så när du inte längre orkar, då orkar jag för två
När du inte ser nån utväg, då hittar jag en ändå

Hon sa att det inte ändras bara för att ens barn blit stora. De orden betydde otroligt mycket och det är något jag aldrig kommer glömma!!!

Så till min underbara man och familj:

Jag älskar er mer än jag någonsin kan förklara.
Ni kommer aldrig att förstå vilken trygghet det är för mig att ha er.

Terapi

Jag skrev tidigare att jag skulle börja med KBT och idag var jag där för andra gången. Första gånger gick mer eller mindre åt till att berätta hur jag tänkte om terapin och vad jag ville ha för någon hjälp. Vi konstaterade att KBT kommer, men senare.

KBT riktar in sig i varför jag reagerar och tänker som jag gör, sen arbetar man med att lära sig att tänka annorlunda. KBT går inte in på vad som hänt tidigare i livet, utan på hur man kan ändra livet framåt. Men både min psykoterapeut och jag sa att jag behöver rensa vissa saker som har hänt tidigare för att kunna gå vidare. Jag anser att saker som händer i livet formar en till den man är och för att komma underfund med varför jag reagerar eller tänker som jag gör, då måste man gå bakåt i tiden.

Jag har alltid stått mina föräldrar väldigt nära och pratat med dom om det mesta i mitt liv. Självklart pratar jag även med min man om allt. Idag sa därför min terapeut något som var lite jobbigt för mig att höra:

- Jag vill att det vi pratar om i detta rummet, stannar i detta rummet.

Först hade jag svårt att ta det han sa men nu i efterhand förstår jag varför. Om jag pratar med C om vad vi pratat om på terapin och bollar tankar med honom, då vet jag ju till slut inte vad som är mina tankar och vad som är hans tankar. Så för att det ska bli MIN terapi, så måste tankarna stanna i MITT huvud...

Hur nu det ska gå...

Ge upp??

Nu var det en vecka sedan jag började att blogga och jag funderar redan på att ge upp. De första dagarna var jag så energisk och det bubblade i mig av allt jag ville skriva. Jag har fortfarande massor jag vill skriva om, men jag har ingen aning om hur jag ska formulera mig. Jag har börjat x antal gånger på inlägg för att sedan radera dom.

Varför?? Jo, för att hur jag än försöker så låter det som jag är en gnällig liten kärring som behöver uppmärksamhet. Eller är det bara så att jag är rädd för att det är vad andra tycker??

Alla kan vara trötta, arga, ledsna och utmattade. Alla kan ha dagar då de inte orkar något, inte klarar av krav och inte orkar vara social. Mitt problem är att jag inte vet hur jag ska formulera mig så att Ni förstår skillnaden från att vara trött och utbränd.

Tänk er att ni ska åka fram och handla lite mat.
Ni sätter er i bilen och åker mot affären.
När ni närmar er affären så känner ni ett tryck över bröstet. Hjärtat börjar slå fortare och ni får svårare med att andas.
När ni kliver ur bilen så är benen darriga och ni väljer därför att ta en kundvagn, för den kan ni stödja er mot.
Ni går in i affären och hoppas innerligt att ni inte träffar någon som ni känner, för ni vet att ni inte kommer kunna säga hej utan att börja gråta.
Ni börjar handla och känner att trycket över bröstet ökar och att yrseln kommit.
Ni kollar på listan och väljer bara det nödvändigaste.
Ni går mot kassan och uttalar en mening i huvudet: Vänta tills du kommer till bilen, vänta tills du kommer till bilen.
Du betalar i kassan utan att titta på kassörskan, betalar och packar snabbt dina varor.
Du går mot bilen och om det är mörkt så kommer tårarna redan här.
Du sätter dig i bilen och släpper fram alla känslor.
Du får sitta kvar i bilen en stund tills tårarna slutat rinna, tills huvudet slutat snurra och tills du kan andas normalt.

Det som jag just beskrivit är en liten panikattack. En stor panikattack kan göra så att du svimmar, det har jag som tur var aldrig varit med om, men den lilla varianten har jag fått känna på.

Dessa attacker kan komma när jag ska till affären, när vi ska få gäster, när vi ska bort till vänner, när jag ska träffa min föräldragrupp eller när vi har släktmiddag. Tyvärr kan det komma när som helst och utan någon förvarning. Numera vet jag vilka situationer där jag kan vänta mig en reaktion och det gör att jag försöker undvika dem.
Tyvärr är det nästan alltid när jag ska träffa andra människor som reaktionerna kommer. Att man blir lite folkskygg när man blir utbränd är något som man kan läsa överallt. Man väljer gärna att vara hemma i tryggheten.

Detta gör att jag tyvärr är otroligt dålig på att hålla kontakten med vänner och bekanta. Och för det kan jag bara säga: Förlåt!! Jag hoppas att ni orkar hålla ut tills jag blir bättre och jag orkar ge er det gensvar ni förtjänar.

Förväntningar

Alla människor har förväntningar på sig och de flesta kan hantera dem. Jag är inte en av dom.

Om man läser på vårdguiden om utmattningssyndrom så står det så här:

Själva insjuknandet kan ofta uppfattas som dramatiskt. Man kan uppleva att man "går in i väggen".
Vanliga symtom kan vara: 

• påtaglig kroppslig svaghet eller utmattning som inte går att vila upp sig ifrån
• svåra koncentrationsproblem och minnesstörningar
• svårighet att orientera sig, eller utföra vanliga rutinhandlingar
• nedsatt prestationsförmåga och möjlighet att hantera krav
• problem med att tänka klart
• humörsvängningar eller nedstämdhet
• bröstsmärtor
• yrsel
• mag- och tarmproblem
• hjärtklappning
• ljudkänslighet

Det är vanligt att uppleva att den egna prestationen är försämrad och det kan skapa skam- eller skuldkänslor.
Många känner sig känslomässigt utmattade och blir överkänsliga för all typ av stress. Fortsätter stressen är attacker av ångest inte ovanliga och så småningom kan man också utveckla en depression.

Kommer i andra inlägg nämna vilka av dessa jag har känt av och hur jag har reagerat.

Nu vill jag berätta om den fjärde punkten;

nedsatt prestationsförmåga och möjlighet att hantera krav

Ikväll ska vi ha gäster, vilket är något som borde och brukade vara roligt. Jag tycker otroligt mycket om de som kommer (så om ni läser detta, tro inte att jag inte vill träffa er, det är inte det, det handlar om). Men när man ska ha gäster så kommer förväntningarna över mig. Jag har en tendens till att sätta skyhöga krav på mig själv i dessa situationer och tror även att alla andra förväntar sig det av mig.

Så ikväll:

• Ska det vara diskat
• Ska det vara städat
• Ska det var mysigt med mycket levande ljus
• Ska det vara snyggt dukat
• Ska det vara god mat
• Ska det finnas gott att dricka
• Ska det vara en god efterrätt

Detta är ungefär vad man räknar med när man ska åka bort till någon. Problemet är bara att detta är, under vissa dagar, ohanterbart för mig. Istället kommer yrseln och hjärtklappningen. Jag tror inte att de flesta hade reagerat om vi bestämde oss för att köpa en pizza och dricka cola och fanta, men jag skulle antagligen i det läget (om vi inte bestämt menyn i förväg) känna mig lite misslyckad.

Visst är vårt samhälle uppbyggt på så sätt att dessa saker är kvinnans uppgift. Och om det är odiskat och rörigt när man kommer hem till någon, då tänker de flesta (kanske omedvetet) att det är kvinnans ansvar att det är snyggt. Jag förstår att det kommer från tidigare generationer när kvinnorna skötte hushåll och städning och visst har vi kommit långt med att dela på de sysslorna, men på någon nivå är det fortfarande kvinnans ansvar.

C är underbar i att ta på sig detta ansvar när vi ska ha gäster, han säger att jag inte behöver tänka på det, han fixar det! Detta gör att jag hyfsat bra klarar av att ha gäster. Problemet är bara att jag måste lära mig att jag inte mår helt bra och att jag inte kan ha samma förväntningar på mig nu som jag hade tidigare.

Men jag tränar på det.

Rädsalan över att inte bli trodd

Hittade denna bilden och var bara tvungen att skriva om den.

Tyvärr så finns det många där ute som använder ordet "utbränd" när man är trött och lite deppig. Det gör mig så förbannad. De människorna gör att jag, och andra med mig, behöver gå runt och vara rädda över att inte bli tagna på allvar. Jag har sedan jag gick hem hösten 2009 varit rädd för att folk ska tro att jag överdriver.

Jag vet att min famil och mina vänner tror på mig och stöttar mig, men jag är nästan alltid rädd för att berätta om det för nya människor. Inte för att jag skäms, utan för att jag är rädd för att inte blir tagen på allvar.

Tänkte på det jag skrev i förra inlägget, om varför jag hade svårt att visa mig svag. Funderar på om jag inte vill visa hur jag egentligen mår pga av just detta; Min rädsla över att inte bli trodd. Egentligen är det kanske tvärtom jag borde göra. Om jag skulle våga gråta och visa hur jag egenligen mår, då kanske fler skulle ta utbrändhet som något allvarligt.

Noll kontroll

Jag tänkte jag skulle förklara varför jag valde att namnge min blogg till ; Noll Kontroll.

Jag har noll kontroll över hur jag mår (än så länge, ska ju bli skillnad på det nu!!). Jag mår oftast bra, energin kanske saknas, men jag mår ändå bra. Men kan tyvärr ändras fort och jag vet aldrig när det blir

Jag kan ha en bra dag där allt känns "som vanligt" och sen är det något litet som händer, som att; köttfärssåsen blir för salt, jag inser att jag glömde starta torktumlaren igår eller att någon säger något, som jag misstolkar. Då kan allt rasa. Tårarna bara rinner och går inte att stoppa. Allt känns skit. Men dessa dagarna så går det oftast över ganska fort och det är väldigt skönt.

Sen finns de dåliga dagarna. Dagarna man oftast känner igen redan när man vaknar. Dagarna då tårarna rinner okontrolerat mest hela dagen och kroppen är totalt utmattad. Det är lite fascinerande att en arm eller ett ben kan vara så tunga. Det är de dagarna som ingen (utom C) "får" fråga hur jag mår eller visa ömhet med tex en kram för då bryter jag samman helt. C är den enda som kan fråga och krama mig för han är min totala trygghet. Jag undrar många gånger varför jag har så svårt att låta någon annan bry sig på mina dåliga dagar, det är ju ganska skönt efteråt. Är det för att jag har så svårt att visa mig svag?

Min berg- och dalbana

Tänkte ge en kort förklaring på hur jag hamnade där jag är idag. Kommer garanterat gå in mer detaljerat senare i bloggen, men väljer att ge en snabbversion först.

Aug 2008 fick jag jobb som förskollärare på en privat förskola. Jag hade fortfarande en termin kvar på högskolan innan jag skulle ta min examen och vi sa därför att jag skulle jobba ca 50 %, alltså de dagar jag inte hade förelläsningar i skolan. Jag skulle tillsammans med föreståndaren utveckla förskoleverksamheten som tyvärr låg lite efter. Efter en månad så tog föreståndaren tjänstledigt och jag fick ta över hennes tjänst.
Det var fullt upp från dag ett och i september 2009 så orkade jag inte längre, utan kraschade totalt. Jag var hemma helt i tre månader och bestämde mig för att säga upp mig från mitt jobb.

I oktober 2009 fick jag veta att jag var gravid och lyckan var stor, eftersom vi försökt få barn i ett års tid. Känner i efterhand att jag blev lite lurad på de första månaderna, då min vardag mest handlade om att klara mig igenom dagen.

I jan 2010 började jag mitt nya jobb. Då hade jag varit hemma helt i tre månader och tyckte att jag mådde bra igen. Så jag körde på med full fart på 100 %!!! och kraschade på andra dagen. Gick ner på 75 %, klarade det i två dagar, gick ner på 50 % och det gick ganska bra efter ett par veckor.

Tillslut kände jag att jag var tvungen att vara hemma helt i ett par veckor och bara vila. Skulle träffa min läkare och prata med henne, men hamnade i stället på förlossningen i Borås. Jag var då i v 25 och hade fått täta sammandragningar och det visade sig påverka min livmodertapp.Så jag blev inlagd och fick Bricanyl för att stoppa sammandragningarna och Betapred för att påskynda barnets lugnutveckling, "bara i fall att"...
Låg sammanlagt inne i en vecka och blev sedan heltidssjukskriven för hotande förtidsbörd och med order om vila.

Det var tufft och jag mådde graviditetsmässigt inte så bra, men bortsätt från det så var det, det bästa som kunde hända. Jag "slapp" jobba och jag kunde inte göra något annat än att vila. All fokus blev även på graviditeten, så man "glömde" bort min utmattningsdepression.

M stannade kvar och kom tre dagar tidigt. Att bli mamma var häftigt, men också en stor förändring. Sakta men säkert när hösten kom smygande, så började jag må sämre igen. C har varit en klippa och ställt upp otroligt med M när han kommit hem från jobbet. När det närmade sig julen så kraschade jag igen.

Idag är det Alla hjärtans dag och jag har bestämt mig för att börja blogga om min situation. Jag gör det mycket för att se om detta kan hjälpa mig att skingra mina tankar. Jag ska även på onsdag börja gå i KBT (kognitiv beteende terapi) och tänkte dela mina tankar om det här.

Varför en blogg?

Man kan aldrig förstå en annan persons situation, om man inte varit där själv.
Man kan tänka sig hur det kan vara, men inte förstå.

Sedan mitt första möte med "väggen", hösten 2009, så har jag haft det svårare att umgås med folk. Att träffas fyra- fem stycken har gått bra, men när det blit fler än det, så blir jag lätt stressad. Stressad över att aldrig veta om, när och hur jag kan reagera.

Jag vill med denna blogg försöka skapa en förståelse för hur mitt liv har förändrats och hur det är idag.