Ge upp??

Nu var det en vecka sedan jag började att blogga och jag funderar redan på att ge upp. De första dagarna var jag så energisk och det bubblade i mig av allt jag ville skriva. Jag har fortfarande massor jag vill skriva om, men jag har ingen aning om hur jag ska formulera mig. Jag har börjat x antal gånger på inlägg för att sedan radera dom.

Varför?? Jo, för att hur jag än försöker så låter det som jag är en gnällig liten kärring som behöver uppmärksamhet. Eller är det bara så att jag är rädd för att det är vad andra tycker??

Alla kan vara trötta, arga, ledsna och utmattade. Alla kan ha dagar då de inte orkar något, inte klarar av krav och inte orkar vara social. Mitt problem är att jag inte vet hur jag ska formulera mig så att Ni förstår skillnaden från att vara trött och utbränd.

Tänk er att ni ska åka fram och handla lite mat.
Ni sätter er i bilen och åker mot affären.
När ni närmar er affären så känner ni ett tryck över bröstet. Hjärtat börjar slå fortare och ni får svårare med att andas.
När ni kliver ur bilen så är benen darriga och ni väljer därför att ta en kundvagn, för den kan ni stödja er mot.
Ni går in i affären och hoppas innerligt att ni inte träffar någon som ni känner, för ni vet att ni inte kommer kunna säga hej utan att börja gråta.
Ni börjar handla och känner att trycket över bröstet ökar och att yrseln kommit.
Ni kollar på listan och väljer bara det nödvändigaste.
Ni går mot kassan och uttalar en mening i huvudet: Vänta tills du kommer till bilen, vänta tills du kommer till bilen.
Du betalar i kassan utan att titta på kassörskan, betalar och packar snabbt dina varor.
Du går mot bilen och om det är mörkt så kommer tårarna redan här.
Du sätter dig i bilen och släpper fram alla känslor.
Du får sitta kvar i bilen en stund tills tårarna slutat rinna, tills huvudet slutat snurra och tills du kan andas normalt.

Det som jag just beskrivit är en liten panikattack. En stor panikattack kan göra så att du svimmar, det har jag som tur var aldrig varit med om, men den lilla varianten har jag fått känna på.

Dessa attacker kan komma när jag ska till affären, när vi ska få gäster, när vi ska bort till vänner, när jag ska träffa min föräldragrupp eller när vi har släktmiddag. Tyvärr kan det komma när som helst och utan någon förvarning. Numera vet jag vilka situationer där jag kan vänta mig en reaktion och det gör att jag försöker undvika dem.
Tyvärr är det nästan alltid när jag ska träffa andra människor som reaktionerna kommer. Att man blir lite folkskygg när man blir utbränd är något som man kan läsa överallt. Man väljer gärna att vara hemma i tryggheten.

Detta gör att jag tyvärr är otroligt dålig på att hålla kontakten med vänner och bekanta. Och för det kan jag bara säga: Förlåt!! Jag hoppas att ni orkar hålla ut tills jag blir bättre och jag orkar ge er det gensvar ni förtjänar.