Jag skrev tidigare att jag skulle börja med KBT och idag var jag där för andra gången. Första gånger gick mer eller mindre åt till att berätta hur jag tänkte om terapin och vad jag ville ha för någon hjälp. Vi konstaterade att KBT kommer, men senare.
KBT riktar in sig i varför jag reagerar och tänker som jag gör, sen arbetar man med att lära sig att tänka annorlunda. KBT går inte in på vad som hänt tidigare i livet, utan på hur man kan ändra livet framåt. Men både min psykoterapeut och jag sa att jag behöver rensa vissa saker som har hänt tidigare för att kunna gå vidare. Jag anser att saker som händer i livet formar en till den man är och för att komma underfund med varför jag reagerar eller tänker som jag gör, då måste man gå bakåt i tiden.
Jag har alltid stått mina föräldrar väldigt nära och pratat med dom om det mesta i mitt liv. Självklart pratar jag även med min man om allt. Idag sa därför min terapeut något som var lite jobbigt för mig att höra:
- Jag vill att det vi pratar om i detta rummet, stannar i detta rummet.
Först hade jag svårt att ta det han sa men nu i efterhand förstår jag varför. Om jag pratar med C om vad vi pratat om på terapin och bollar tankar med honom, då vet jag ju till slut inte vad som är mina tankar och vad som är hans tankar. Så för att det ska bli MIN terapi, så måste tankarna stanna i MITT huvud...
Hur nu det ska gå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar