Min underbara familj

Förra året (2009) firade vi jul hemma i vårt hus. Det var perfekt för bådas familjer kom, så ingen behövde ränna fram och tillbaka. Vi gjorde knytkalas av det som kunde förberedas och resten hjälptes vi åt med. Vi började redan vid nio med frukost och sen var vi tillsammans hela dagen.

Alla trivdes väldigt bra med detta upplägg så vi tänkte göra samma sak denna julen. Under november hade vi även börjat greja i M's rum och min förhoppning var att det skulle vara klart till jul. Min bror, som bor utomlands, kommer hem varannan jul och det året kommer även min mormor och morfar, så denna julen skulle vi vara 16 personer runt julbordet.

Jag älskar julen!! Jag älskar att planera för hur granen ska se ut, hur jag ska pynta, hur julbordet ska se ut och vilken mat som ska planeras, för att sedan ätas. I år kom inte ens julgranen in i huset, inget pynt kom fram och julbordet blev tomt. Jag kraschade måndagen innan.

Jag hade under några veckor känt att det var på väg, men inte bromsat. Jag ville så gärna. Men den 20 dec fick jag ge upp. Jag ringde till mina föräldrar och sa hur det var. Planerna blir ändrade och det blir bestämt att vi ska fira jul hos mina föräldrar istället. C's familj kom också så vi fick fira tillsammans med alla.

Det som gjorde att jag fick "ge upp" var att vi skulle döpa M den 2 jan. När julen var över visste jag inte hur jag skulle kunna ta mig igenom den stunden. Jag var ett vrak som bara låg i soffan för mina ben bar mig inte. Som tur var har jag en underbara man och familj som fixade allt. De fixade mat, de dukade och pyntade lokalen där vi skulle vara. De löste allt, så att det enda jag behövde tänka på, var att under 30 min kunna vara med på ceremonin. Jag klarade det och jag är evigt tacksam för det.

Att ha stöd från familj och vänner när man mår dåligt är allt. Under M's dop så sjöng några underbara vänner Mauro Scoccos "Du är aldrig ensam". Efter dopet så pratade jag med min mamma och försökte tacka och förklara hur mycket all hjälp betytt för mig. Då citerade hon en del av texten till sången;

Så när du inte längre orkar, då orkar jag för två
När du inte ser nån utväg, då hittar jag en ändå

Hon sa att det inte ändras bara för att ens barn blit stora. De orden betydde otroligt mycket och det är något jag aldrig kommer glömma!!!

Så till min underbara man och familj:

Jag älskar er mer än jag någonsin kan förklara.
Ni kommer aldrig att förstå vilken trygghet det är för mig att ha er.