Mitt sista inlägg jag skrev på denna blogg var i maj 2011. Jag hade då ganska nyss fått veta att vi skulle bli föräldrar igen, jag mådde bättre och jag såg positivt på framtiden.
Där är jag inte idag.
Titeln på bloggen är nästan lite skrattretande. Det är skrämmande? sorgligt? komiskt? hur väl det fortfarande passar in på mitt liv. Mer nu än då skulle jag säga.
Jag bestämde ganska fort, efter att jag varit på Gottfrieskliniken i Mölndal och fått det bekräftat att jag har fibromyalgi och även ME/CFS (kronisk trötthetssyndrom), att jag skulle återuppta denna blogg. Ännu en gång för att beskriva och försöka ge förståelse till andra. Jag har suttit och funderat på vad jag vill skriva om och har 100 olika inlägg som snurrar i huvudet.
Mitt första inlägg skulle bli ett beskrivande inlägg, både om vad fibromyalgi och ME/CFS är för något men även hur jag har mått och varför jag misstänkte detta. Det blir det inte. Kanske är det bra? Kanske kan det vara bra och visa en mer ledsen sida och inte verka tuff och stark från start, när man för det mesta av tiden inte är det?!
Idag är en tung dag. Jag är trött. Jag har ont. Jag är ledsen.
Fibromyalgi och ME/CFS är två sjukdomar som, kortfattat, gör patienten (mig) både fysisk och psykiskt utmattad väldigt fort. Vissa dagar mår jag bra, vissa dagar mår jag dåligt fysiskt, vissa dagar mår jag dåligt psykiskt och vissa dagar både och.
Idag är en mer psykisk dag.
Idag handlar mina tankar om vårt hus.
För att vara rak: Jag vill så mycket men orkar så lite, hur ska jag vänja mig vid det? Jag som älskar att planera inredning och drömma om hur vårt hus en dag ska se ut, när jag börjar jobba igen och vi äntligen har råd att greja lite mer..
Jag ska försöka välja mig vid att vara nöjd med att jag orkat diska eller hänga en tvätt. Vänja mig vid tanken på att vi kommer behöva ta hjälp av andra för att få gjort A´s rum och barnens lekrum, för att jag (antagligen) inte kommer att orka. Något som jag, tillsammans med C, vill göra själv.
Nu vet jag att ni som läser kommer tänka; Ja, men det hjälper era familjer så gärna till med, och det vet jag. Det är inte det det handlar om.
Det handlar om att jag ska acceptera min situation och istället för att gräva ner mig och tycka synd om mig själv, se allt underbart jag har. Något som är sååå lätt att skriva, men inte lika lätt att göra. Tyvärr.
